Jag är så tacksam över att allt har gått så bra med vår son trots att han föddes i v 33.
Han utvecklas jättebra och ligger före med många saker om man jämför med det "normala".
Tittade på lite klipp på youtube innan på födslar, både vaginala och kejsarsnitt. ( Lite märkligt hur mycket som får visas på youtube). Det var häftigt och läskigt på samma gång att titta på. Jag födde ju inte vaginalt men tårarna bara rann när jag tittade på de mammorna som låg där i smärtor och hur de sedan fick se sitt barn för första gången.
Vet inte om det var sorgetårar eller glädjetårar , var nog lite blandat. Typ som när man har hormonsvängningar.
Jag såg en kvinna som förlöste med kejsarsnitt. Hon fick se sitt barn direkt. Det fick inte jag.
Jag vill inte genomgå ett till kejsarsnitt, det gjorde så fruktansvärt ont efteråt.
Men när jag ser kvinnorna ligga och vrida sig av smärta inför vaginal förlossning kan jag ju inte påstå att det är lockande heller.
Men får jag välja så väljer jag nog hellre vaginal förlossning och ha skiiitont i några timmar, hellre än att ha skiiitont i flera veckor.
Jag är tacksam över att allt gick så bra, samtidigt så vet jag att jag kände en slags sorg när jag hade fått barn, vet att många kan känna så, och det var lite jobbigt i början. Innan jag insåg att det var MITT barn, jag hade inte förlorat mitt barn, han låg bara inte i magen längre. Men min hjärna ville inte koppla det först. Jag fick ju inte se när han kom ut, det kändes som personalens bebis, och min bebis i magen var borta.
Märklig känsla..
Jag tittade ner på min son samtidigt som jag tittade på ett klipp med en kvinna som födde för tidigt, och blev så lycklig när jag såg min son. Så välmående och fin. Tänk att han var så liten när han föddes och nu har han blivit så stor, redan.
Storlek 44 var för stort och nu har han storlek 68, efter 6 månader
♥♥♥
