Rabatt lösögonfransar

Har i samarbete med minbeauty.se möjlighet att erbjuda mina läsare 15% rabatt på lösögonfransar.
Skriv "bloggläsare" i kassan och ta del av erbjudandet. Ordinarie pris för lösögonfransarna är 69 kr

Gasello.com

Såg tips om Gasello.com hos nattstad.se/stonetag, där msn som bloggare får en goodiebag om man skriver om dem. Vill du med få en present? Gå in på Gasello.com och läs mer.

Gasello är en onlinebutik som säljer underkläder, till bra priser, både till killar och tjejer.  De har flera kända märken, som Calvin Klein, Björn Borg, Hugo Boss och Salming.

Fri frakt, fria returer, gratis inslagning, leverans inom 1-2 dagar.

Några exempel på deras utbud:

kalsonger

badshorts

trosor

strumpor

Känslor

De första dagarna var väldigt märkliga.
När min sambo kom och visade mig bilderna han tog på vår nyfödda son när jag fortfarande låg på operationssängen förstod jag inte riktigt att det var vår son han visade. Jag fick inte se vår son när han kom ut, de hade ett skynke i vägen så vi inte såg något av operationen och de skyndade iväg med honom så fort han var ute. Jag födde inte ut honom, inte som jag tänkt, jag såg honom inte komma ut, jag var inte ett dugg beredd på att föda sju veckor för tidigt, och helt plötsligt var jag inte gravid längre.
Jag hade ingen bebis i min mage och första gången jag fick se honom låg han i sin säng. Vems bebis var det?
Det tog faktiskt flera dagar innan jag fattade att det var mitt barn, ville nästan inte erkänna det först men så kände jag. Jag kände sorg över att jag förlorat tid med mitt barn i magen, jag tyckte det var så mysigt att vara gravid och känna honom röra sig. Jag skulle ju vara gravid hela sommaren.
Plötsligt fick vi gå iväg till ett annat rum för att träffa honom. Och där låg han med elektroder och sond. Det kändes som vi lånade honom varje gång vi gick in dit, som att det var personalens barn som vi fick låna en stund och sen lämna tillbaka.
Det var en underlig känsla, jag var ju jätteglad över att ha fått mitt barn, att han klarat sig, samtidigt som jag kände mig ledsen. De sa att det var vanligt att känna så. Och att det fanns kurator att prata med om man ville. Men jag pratade med min sambo och min familj i stället och det hjälpte. Efter några dagar gick vi ut, så skönt med frisk luft, vi satte oss på en bänk och jag började gråta. Efter det kändes det bättre, nu kunde jag acceptera min "förlust" att jag inte längre var gravid och kunde lägga all fokus på glädjen över att få träffa min son.
Men det var svårt första tiden, väldigt konstigt, att förstå att bebisen som låg där i sängen var samma bebis som tre timmar tidigare legat i min mage och som skulle göra det sju veckor till. Det kopplade inte riktigt.
Nu 2 veckor och 2 dagar senare känns allt underbart. Vi blir snart utskrivna härifrån och får äntligen komma hem med vår lille plutt.
Han är så stark och duktig och växer jättebra. Stor skillnad på första och sista bilden vi tagit på honom. 2 veckor mellan bilderna.

Kejsarsnittet- läkning

Jag hoppas verkligen att jag slipper kejsarsnitt nästa gång då det varit fruktansvärt jobbigt efteråt. Det var ju skönt under själva operationen, kände ingenting och jag slapp ha värkar så länge. Men efteråt har det gjort väldigt ont och min sambo har fått hjälpa mig med allt, i alla fall de första dagarna. Han fick i stort sett lyfta hela mig då jag inte kunde hjälpa till något själv pga smärtan. I.och ur sängen, vända mig om innan jag kunde resa sig, in i rullstolen, ur rullstolen, ner i fåtöljen inne på neo, upp ur fåtöljen, in på toaletten, ner och upp med trosorna, ner och upp från toaletten... Ja.. Allt. Inte så väldigt glamoröst, jag sa åt honom att titta bort när jag tog av bindan, inget man vill dela med sig av till sin sambo.

Det tog ca 15 minuter varje gång jag skulle i och ur sängen. Och de första dagarna åt jag inne på rummet och min sambo fick hämta mat åt mig.

Efter jag blev utskriven från förlossningen tog jag bara vanlig alvedon, som inte funkade så bra, jag har precis nu, 2 veckor efter op börjat gå upprätt och kan ligga på sidan lite igen, har inte varit roligt att ligga på rygg i två veckor. Men då har det inte gjort ont, utan bara när jag rört på mig.

Första dagen jag gick själv utan rullstol skulle vi gå in till neo, typ 100 m bort och blev så andfådd och hade så ont att jag fick pausa flera gånger.

Nu kan jag gå ganska långa promenader, blir fortfarande andfådd och har lite ont men det funkar.

Skönt att kunna känna sig som en människa igen.

Det är dock jobbigt på morgonen när jag vaknat och vill sträcka på mig och glömmer bort att jag inte kan det, för faan vad ont det gör i såret då.

Vet att många upplever kejsarsnitt helt annorlunda, vissa värre än mig, och vissa är på benen efter några dagar bara. Men det här var min upplevelse, och det har inte varit särskilr roligt. Hoppas jag får föda vaginalt nästa gång, även om det självklart inte heller kommer bli en dans på rosor.

Akut kejsarsnitt

29/6 skulle jag gå och lägga mig för natten. Vi hade kompisar över som alla drack, även min sambo. Jag skulle plocka upp laddaren från golvet och kände hur jag blev blöt mellan benen. Det var som om att jag hade kissat ner mig. Jag blev lite chockad och kände efter och det kom mer vätska. Jag kunde väl inte stå och kissa här? Fast det luktade inget och det fortsatte rinna. Jag ropade på min sambo att komma in i sovrummet och sa åt honom att tända lampan och stänga dörren. "Jag tror vattnet har gått". Jag kände hur paniken började komma och hela min kropp började skaka helt okontrollerat som om jag frös väldigt mycket. Jag kunde inte sluta skaka. Jag ringde förlossningen i värnamo och berättade vad som hänt och de sa att kunde åka in till dom för att kolla att det säkert var vattnet som gått, annars fick jag åka direkt till jönköping, eftersom värnamo inte tar emot om förlossningen sätter igång så tidigt. Det var sju veckor kvar till beräknad förlossning. Jag hade jobbat samma dag och inte känt något speciellt. Efter det samtalet ringde jag min mamma, min sambo fick hjälpa mig att ringa för jag skakade så mycket, jag berättade allt för henne. Hon var lite besviken att hon inte kunde köra in mig, hon hade nämligen druckit vin, hon hade gärna velat följa med. Sedan ringde vi min sambos pappa som kom och körde in oss. Jag som fortfarande var i chock tänkte bara på allt praktiskt som att jag skulle öppna på jobbet på måndagen, att vi inte hunnit skicka in pappren till försäkringskassan, göra faderskapsintyg, packa bb-väska och att jag skulle blöta ner min svärfars bil så jag vände på parkeringen och hämtade en handduk. Jag hade inga värkar först och var nog inte helt inställd på att jag faktiskt skulle åka in för att föda barn, jag trodde nog att jag skulle bli hemskickad eller nåt för jag var så otroligt lugn (eller kanske bara så chockad). Vi skickade sms till våra syskon och familjer att vi var på väg in till jönköping. Jag ringde min syster och pratade med henne nästan hela vägen in. Hon kunde inte fatta att jag kunde vara lugn. " Du måste ju skrika" Hon var nog mer uppjagad än mig. Under bilfärden började jag känna värkar, ungefär som mensvärk, och jag räknade hur lång tid det tog mellan varje värk. Min sambo som satt i baksätet satt beredd att ta tiden men märkte inte att jag började få värkar ens. Jag var så lugn. När vi kom fram till sjukhuset började värkarna bli intensiva och smärtsamma. Jag fick gå in i ett undersökningsrum och min sambo och hans pappa fick gå ut. De ville känna på livmodertappen och se om det var vattnet som hade gått. "Det är definitivt vattenavgång och livmodertappen är utplånad, du har börjar öppna dig och vi ska se hur bebisen ligger" De tittade med ultraljud och bebisen låg i säte. " Han ligger i säte så vi kommer därför att göra ett akut kejsarsnitt" Jag bet mig i läppen för att försöka hejda gråten som jag kände var på väg. Jag blev så chockad, kejsarsnitt?! Jag hade inte ens läst på om kejsarsnitt, och jag skulle ju jobba en vecka till sen var det ju sex veckor kvar till förlossningen. Tårarna rann och min sambo och svärfar fick komma in. Min sambo blev så klart rädd när han såg mig gråta. Han trodde det hänt barnet något. Jag hade inte ens en tanke på hur fel det blev för honom, men jag berättade direkt att det skulle bli kejsarsnitt. Och då blev han ju lättad. Att det "bara" var kejsarsnitt. Stackarn , som jag skrämde honom. De började förbereda personalen för operation och jag fick åka med rullstol in i ett rum där jag fick lägga mig i en sjukhussäng och blev uppkopplad till en maskin som mätte barnets hjärtslag och mina värkar, som blev allt mer intensiva. Jag låg där länge kändes det som och väntade på att få opereras och när de märkte hur mina värkar tilltog fick de skynda på processen lite och jag rullades in i operationssalen. De skulle sätta en nål i min hand, men det var lättare sagt än gjort, flera olika personer försökte och i båda händerna, men de hittade ingen bra ådra, till slut efter ca 15 minuters stickande och grävande i mina händer fick de in nålen. Jag var dock inte då fokuserad på nålen utan mer på värkarna som nu gjorde riktigt ont och det var en fruktansvärt obehaglig känsla av tryck mot ändtamen. Jag fick senare veta att det var krystvärkar  Sedan skulle jag lägga mig på sidan, vilket inte var skönt alls, och sedan pressade de mina ben upp mot magen och huvudet ner mot magen. Inte skönt alls. Och en läkare stack mig i ryggen för att ge mig ryggbedövning, det gjorde ont och han misslyckades första gången så han fick sticka mig två gånger. Efter någon minut försvann jag, från midjan och ner, suuperskönt. De tog någon kallt mot mig och frågade om jag kände att det var kallt, vilket jag trodde att jag gjorde till jag insåg att jag bara kände beröring och inte kyla. Bedövningen funkade och de lade snittet. Min sambo satt vid min sida hela tiden. Och ingen av oss såg något då de satte upp en skärm. Jag kände hela tiden att de var och grävde och drog i magen men jag kände ingen smärta. Sedan kom ett slags bubblande ljud och jag kände hur de drog ut bebisen. Han skrek direkt, det var då skönt att höra. Jag fick inte se honom då de snabbt bar iväg honom. De sa åt min sambo att följa med bebisen och under tiden sydde de ihop mig. Jag låg och tänkte att jag fortfarande inte visste om det var en pojke som vi trott, det tog säkert bara en minut innan det kom en kvinna som satte ett band på min handled och sa att "han har fått ett likadant". Då visste jag. Jag hade fått en son. Efter en stund kom min sambo och visade alla bilder och ett filmklipp på bebisen. Det kändes väldigt overkligt och svårt att fatta att det var vårt barn han visade. Han sa efteråt att det var det jobbigaste beslutet han tagit, att lämna mig på operationsbordet eller följa med vår nyfödda son. Men för min del var det helt lugnt, och jag kunde inte göra så mycket heller för den delen än att ligga kvar. Kändes skumt att inte kunna röra på fötterna eller något på ett tag. De satte även in en kateter på mig eftersom man inte kan styra när man kissar. Sedan körde de mig tillbaka till rummet jag låg i innan och jag fick vila upp mig lite och sedan började bedövningen släppa lite. Jag fick lite smärtstillande och de kontrollerade mig flera gånger. Min sambo somnade sedan, helt slut, men jag var klarvaken och de frågade om jag ville se bebisen. Vilket jag så klart ville. Jag fick ha honom i famnen, det var en underbar och konstig känsla på samma gång. Han skulle ju ligga i min mage i sju veckor till. Och jag var ju nyss hemma och skulle sova. Klockan var 22:50 när jag ringde min mamma 01:50 var han ute. Allt gick så fort, och det tog faktiskt flera dagar innan jag helt fattat vad som hänt.
Sedan somnade jag, helt mörbultad, utslagen, förvirrad och fortfarande en aning chockad. Sov ca 1,5 timma sedan vaknade jag.

Lite mörbultad