När jag var ihop med mitt ex var jag en annan person, en annan flickvän än den jag är idag.
En sämre människa, en sämre flickvän
Jag känner mig mer som mig själv Nu än Då.
Jag påverkas lätt av de omkring mig.. och tyvärr påverkades jag av
många negativa saker.. bland annat negativitet.. jag var mer lättretlig,
sur och svartsjuk och startade lätt bråk… allt helt i onödan.
Men det är svårt att ta sig ur, när man blivit den personen… som man
egentligen inte känner igen.. som egentligen inte var Jag.. men som jag
blev.
Nu är jag mycket gladare, jag mår bra, jag vänder inte på allt till
att kunna bli något att bråka om, jag tar inte saker fel som jag gjorde
innan, jag hetsar inte upp mig över småsaker. Jag brukade ibland tänka
att jag skulle komma hem och hitta mitt ex med någon annan och tänkte
hur jag skulle hantera situationen och att det då skulle vara slut..
ibland kunde jag till och med tänka att jag ville att det skulle hända..
och ibland kunde jag tänka att jag skulle bli förbannad och äcklad..
men om jag skulle tänka så nu skulle jag tänka helt annorlunda, reagera
helt annorlunda.
Jag skulle inte bli arg på samma sätt, jag skulle dö, inombords, mitt
hjärta skulle krossas totalt, det skulle göra så fruktansvärt ont,
fysisk smärta, jag skulle tappa all livslust, jag skulle inte vilja
fortsätta med något, allt hade känts totalt hopplöst och jag hade aldrig
velat träffa någon annan i hela mitt liv, jag hade velat leva i celibat
resten av mitt liv, jag skulle aldrig vilja känna så igen.
Men jag tänkte inte så.. jag tror inte att min sambo kommer vara
otrogen, jag litar på honom, jag tror inte han skulle förstöra allt vi
har, jag tror inte det.. men ibland hamnar mina tankar där ändå.. tror
jag gör så ibland för att ”förbereda” mig, OM det skulle hända, så har
jag tänkt igenom det lite..Men.. jag vet att OM det skulle hända skulle
jag bli förstörd, totalt förstörd och ingenting i hela världen skulle
kunna hjälpa.
Jag blir extra känslig när jag har mens, jag blir inte arg av mig,
utan blir ledsen, för småsaker, och jag tänker mycket, ibland när snön
precis lagt sig och jag ser min sambos fotavtryck i snön när jag ska
till jobbet undviker jag att gå på hans fotspår, för att jag tänker att,
detta kanske är det sista jag har kvar av honom, om något händer honom
finns hans fotspår kvar i snön.. precis som den är kvar för alltid. Jag
har lugnat mig väldigt mycket om jag jämför med innan när vi flyttade
ihop och jag blev jätteledsen varje gång han stack och tränade.. det var
som jag var ensammast i hela världen. men nu går det bra, fast idag var
jag nog lite känslig, hade ju helst av allt velat ha honom hemma, hos
mig.
Det är märkligt hur en person kan förändra livet så mycket för en
annan. Jag hade aldrig i hela mitt liv kunnat tro att man kunde må så
här bra, som med honom. Och jag gör allt för att få vara med honom
resten av mitt liv.
Edited: januari 24th, 2012